Vallhundens bett, vinnarens björnmöte, polisförhöret i Brasov, slottet i Bran, citatet av Karin Boye, de små pittoreska vattenfallen och den skoningslösa vinden på Omu Peak. Inget av detta får du läsa om härnäst. Men, väv gärna dina egna fantasier kring det som utelämnats, då du via en tävlingsarrangörs ord och en löpares vittnesbörd ges berättelsen om ett lopp som satte både kroppar och psyken ur balans.

Tävlingsarrangören: Per Sjögren, en av upphovsmännen till det omhuldade skåneloppet Kullamannen och numera en av upplevelse-alstrarna bakom Transylvania Trail Traverse (med sin huvuddistans: Dracula Trail), uruppförd i september, i forna kommuniststaten Rumänien. Ett sjuttiotal svenskar deltog, samt ett stort antal rumänska löpare och deltagare från tiotalet andra nationer.

Löparen: Viktor Winterglöd, som inte alls litar på att björnar sover.

Städerskans känsla för berg

Det började redan sommaren 1970, då gick ett antal skräckfilmer som gjorde mig livrädd. Det var vampyrer, Frankenstein, vargar som ylade, mörker och berg. Jag präglades av de fantastiska historier som berättades. För knappt två år sedan började en ny städerska på jobbet. Hon presenterade sig och jag la märke till namnet. Frågade i nyfikenhet var hon kom ifrån. Rumänien, sa hon. Spännande, tänkte jag.

En tid senare, då jag satt och googlade efter inspiration till nya lopp att arrangera, kände jag att någon stod bakom mig och tittade. Det var städerskan och hon pekade mot skärmen och sa, vi har mycket vackrare berg i Transsylvanien. Då var det något som klickade till inom mig, jag tänkte, nu jäklar… Det visade sig att hon hade känningar inom den rumänska löparvärlden och jag fick ett antal namn att kontakta. Jag mejlade Mihai Zlăvog, en av Rumäniens bästa bergslöpare och även tävlingsarrangör, berättade om teamet bakom Kullamannen och idén att organisera ett lopp i Transsylvanien. Jag fick svar samma kväll.

Winterglöd på väg mot nya äventyr


Rumänien, en öststat. Via 80-talets barndomsbilder, öststater, per definition gråa. Kanske med inslag av smutsbrunt. Fördomsbingo då svulstiga pigmentfattiga skorstenar tornar upp sig längs oändliga åkrar, allt medan gummibladen torkar vindrutans tårar. Kulörerna ska komma, tids nog. Vi har lämnat Bukarest flygplats och styr mot Karpaternas taggiga höjder. Vägen bjuder många raksträckor och med jämna mellanrum flankeras de av tätt liggande hus. Samhällen, med hundar och cyklister i halvmörkrets direkta närhet. En man in i vänstra synfältet, korsar vägen, trampar fram med en lång lie över axeln. Liemannen. Mina tankar är väl rotade i det bortommänskliga.

Har plöjt Bram Stokers roman Dracula inför resan och känner mig absorberad av hela vampyrgrejen. Hoppas på flygande blodsugare i mörka skogar, mystiska ljud och anemiska ansikten bland stammarna. Att alla fantasifoster ska hitta en vidöppen port in i medvetandet och bli lika verkliga som vilken hallucination som helst. Lager av spänning över det stundande äventyret.

106 km, 8 500 höjdmeter, 46 löpare vid start, 14 i mål

Som banläggare är det lätt att göra elaka banor, men du måste göra det med finess. Vi lägger vackra och utmanande banor som vi skulle vilja springa själva. Vad gäller Dracula Trail så försökte vi lägga de potentiellt farliga passagerna tidigt in i loppet och då det inte var mörkt. Men så kan man alltid ställa sig frågan, vad är farligt? Mycket beror på din erfarenhet av att springa i bergen. Många löpare idag har nog alldeles för lätt att anmäla sig till alldeles för tuffa lopp. Vi kommer att ställa högre krav på deltagarna i framtiden, men vill samtidigt inte hindra någon från att försöka sig på utmaningen, bara de vet vad de ger sig in på. Trots allt vill vi behålla den mytstämpel som Dracula Trail nu fått.

Banläggare, vilka är dessa monster? Vilken själslig syra fräter sönder deras samveten, förminskar timmar och åter timmar av vårt karga slit där ute till streck över en karta, gör att de ser möjligheter i omöjlighetens skugga? Jo, samma människor som med varsam hand och med mycket möda sätter upp snitslar, placerar ut markvimplar, bereder väg för oss löpare som ömsom svävar fram på moln, ömsom lider helvetets små kval på jorden. Redan några kilometer in i loppet löses banan upp i en brant, överväxt bäckravin. Vattensjukt och lerigt, slingrande grönska runt benen, fallna stammar, ducka för grenar och det tar aldrig slut!

Senare, en ny bergssluttning. Luftigare nu, vi är inte insekter vilse i undervegetationen längre. Spärreld i form av stenblock spridda i terrängen. Jag tvingas då och då stanna för att lista ut hur jag på ett rimligt sätt ska kunna ta mig vidare uppåt. Trots god klättervana. Underbart! Svårigheterna triggar mig och jag skänker tacksamma tankar till banarkitekterna. Jag förväntade mig ett äventyr och jag fick det. Mer ska följa. En trång canyon med stegar och kedjor som länkar samman de våningsplan urvattnet svarvat fram. Grotthålor. Stigar och stigningar i det luftiga och öppna, i klippväggars och trädkronors slutna skuggor. Variation och åter variation, dag som natt.

Ögon som blixtrar till i orange

Vi visste att det var ett björnrikt område, men inte att det skulle finnas så många. Vi funderar på att ändra banan till nästa år, så att man passerar genom björnpartierna dagtid. Då ligger de oftast och trycker någonstans. Loppet måste vara säkert, man ska inte behöva riskera att bli uppäten.

En rumänsk tjej i sina övre tjugo står framför mig. Läkaraspirant och medlem i bergsräddningen. Jag sitter på en brits, tekopp i handen och illamående i magen. Timmarna har tagit ut sin rätt, något är skevt i kroppen. Saltbalanser och näringsintag i otakt. Jag behöver kraftsamla, vara stilla ett tag och vi pratar. Hon på en klanderfri engelska, jag med ledande frågor i riktning björnarna där ute. Dröjer inte länge innan jag tänker i kvällstidningsrubriker: SVENSK BJÖRNDÖDAD I RUMÄNIEN.

Det är på följande sätt mina tankar snärjs: ”Vet du hur man ser vad det är för djur man möter i mörkret?”, frågar läkaraspiranten. ”Nej”, säger jag. ”Ser du vita ögon reflekteras i pannlampans ljus så är det en hund, om ögonen är gröna så är det en räv, är de orange så är det en björn.” Något av ett trafikljusupplägg där rött blivit orange och en omedelbar uppmaning att stanna och uppbåda lugn. Hmm. ”Men har det varit många björnattacker?” undrar jag. ”Nej, det är sällan” svarar hon och fortsätter. Något om en björnmamma och hennes ungar. Något om en kvinna som hamnade emellan, handlade fel, fick huvudet avslitet. Lite senare mitt i natten. Ensam i skogen nu. Sveper med pannlampan, vänder mig om ibland, stannar och lyssnar ibland, säger saker som ”hallå alla djuren”. Försöker låta som en människa med trygg röst, på en plats där tystnaden skälver okontrollerat. Letar efter ögon som blixtrar till i orange.

Manlig självkänsla i darrning och pojke i blå t-shirt

Allt är under kontroll, sa man.Men uppenbarligen hade vi och det lokala medarrangörerna skilda tankar kring begreppet kontroll. När vi kom ner ett antal dagar före loppet fick vi lite panik, för man hade inte löst hur vi skulle få ut mat och dryck till alla check points. Vi fick jobba trettiosex timmar nonstop för att fixa detta och var tvungna att köpa bergsräddningens och en fåraherdes tjänster, för att med hjälp av fyrhjulingar och åtta hästar få allt på plats. Mycket hände bakom kulisserna. Ett antal amerikaner sprang vilse under natten, men räddades av kommunicerande via Facebook, där de fick beskriva var de senast varit, vilken kompassriktning de tagit och vad de såg. Vi lokaliserade några till en höjd och de gavs en kompasskurs att hålla, tills de nådde en väg där vi kunde plocka upp dem. Innan vi dök upp tyckte en förbipasserande bonde att löparna behövde något stärkande och bjöd dem på pálinka (plommonbrännvin), så de var vid ganska gott humör när vi anlände.

På det hela taget föll det mesta väl ut under tävlingen, mycket tack vare hängivna funktionärer. I synnerhet alla de tjejer som kom från den guideskola, vars ledare, tillika äldre män, fick se sig petade från sina chefspositioner, då många av dem gick in i väggen efter ett halvt dygns arbete. De drivna och outtröttliga tjejerna gick in och styrde upp. Att vi avskedade männen från deras poster, och istället tillsatte tjejer, blev något av en kulturchock för dem. Inget som uppskattades.

Cutoff, eller reptid. Tidsgränser för hur länge man får vara ute och springa innan man måste ha nått en viss punkt på banan. Jag är på väg mot en sådan punkt och jag har ont om tid. Inser det än mer då jag kommer i kapp tre rumänska löpare som satt sig på varsin sten. Det ser ut som om de packat ihop, fipplar med sina ryggsäckar på ett uppgivet sätt. Bryter ni? frågar jag. Ja, finns inte en chans att hinna fram, säger de. Någonting frigörs inom mig. Då har jag väldigt bråttom, säger jag och sätter av i en hög och stundvis smärtsam fart för mitt ena knä. En lång sicksackig utförslöpning på bra stigar gör att jag kan släppa handbromsen, springa i gränslandet mellan flykt och jakt. Utan förvarning faller en av mina stavar i tre delar. Det snöre som stadgar upp staven från insidan av rören har släppt taget för gott.

Lite senare kollapsar även mitt mod. Enligt kartan borde jag nu vara vid den kritiska platsen. Närmare tjugosex timmar i benen, bara för att tvingas kliva av? Fan, det är kört! Eller? Jag är tillfälligt urlakad på energi, men manar på benen. Marginalerna visar sig vara på min sida. Hinner till kontrollen i tid och snaran lossas. Bekanta medtävlare från nattens rännande under fullmånen applåderar min ankomst. Det är morgon och en ny giv. Jag dricker lite coca-cola, äter en halv banan, går runt knuten på huset vi befinner oss vid, ner mot den närbelägna floden. Och kräks. Energibrist och sömnbrist är den perfekta cocktailen för hjärnspratt. Några timmar senare, målet inom räckhåll. Solen steker. Pojken sitter helt stilla i en skrinda, precis vid sidan av vägen, bara lätt dold i det höga gula gräset, cirka femtio meter längre fram. Han ser ut att titta uppmärksamt på något i skogsranden. Pojken bär en ljusblå t-shirt och skrindan är gjord i ljust trä, påminner om sådana man kan hitta i fotoalbum från barndomen, bland sommarhus och stränder. Ju närmare jag kommer desto svårare får jag att uppfatta pojkens konturer. Hans ålder, två år uppskattar jag. Tar några löpsteg till och det är konstigt, för där pojken nyss var, finns bara gräs.

This is Romania!

Vi tyckte det lät helflummigt och jag hade mardrömmar kring det tidtagningssystem som vår kollega Mihai föreslog. Det skulle vara live och man skulle sätta funktionärer på berget som via sms skulle rapportera in tider till sambandscentralen, allteftersom löparna passerade. Men det funkade hur bra som helst! I Rumänien har man på många sätt ett annat förhållningssätt till saker och ting. I Sverige anmäler sig löpare till ett lopp ett år i förväg, rumänska löpare en vecka innan. Man har ingen framförhållning och i de fall vi var panikslagna var rumänerna ganska coola. Uttrycket – This is Romania! – är något som återkommer hela tiden. Om restaurangen är fullsatt trots att man bokat bord, om den beställda taxin inte dyker upp… This is Romania!

I mål som siste löpare, den fjortonde. Överlycklig och mottagen som en kunglighet. Det krävs förmodligen äventyrliga stiglöpare för att förstå vidden av den tillfredsställelse man känner vid vägs ände. Det är mer än glädje. Det är lättnad och tacksamhet. Över att livet har så mycket att ge. Ultralöpning i bergsterräng är att likställa med en utdragen reningsritual, där förtöjningarna till allt det som håller en fången i vardagens nät av åtaganden och dagsagendor, en efter en kapas. Att helt och hållet få gå upp i framåtrörelsen, att samspela med naturens former och humörsvängningar, att känna sig liten och stor om vartannat och ibland samtidigt, att nå hela vägen fram och mötas av ett uppskattande handslag, det är naket. Det är närvaro och mening i den renaste av former. Jag mötte aldrig greve Dracula där ute, för diktens eggande mörker trängdes bort av tankar på verklighetens lurviga skogsbestar. Nästa år tätnar åter mystikens dimma över de transsylvaniska bergen. Hur den historien slutar? Om det ska de modiga vittna. 

/Viktor Winterglöd, löparconnoisseur med en kärlek till berg, särskilt om de är rotade i Frankrike.