Det är alltid en speciell känsla när man kommer hem trött och sliten efter en Transylvania-resa. För min (Per Sjögren) egen del är det den 17:e resan och reaktionen är alltför välbekant. Trött, lättirriterad, lätt förvirrad hjärna som flaxar mellan måsten som gräsklippning, åka till jobbet, packa upp väskan, handla mat men framförallt minnesbilder från Transylvanien och de vackra spetsiga höga bergen.

Man är inne i Transylvania-bluesen. Den sitter i några dagar men botas tillfälligt genom att besöka facebook-gruppen och läsa berättelser och se på vackra bilder. 

I Rumänien är det lite "vilda östern". Trafiken är ofta kaosartad och regler är inte så noga, många är fattiga och kämpar för sitt dagliga bröd. Men bakom allt detta, som vi lätt klassar som lägre standard, har vi även kunnat se en högre standard i form av glädjen med det enkla livet. Många tar med familjen upp i bergen, åker ut i vildmarken eller tar bara en kortare tur för att grilla i naturen över helgen.

Det är alltid spännande att se hur en ny löpargrupp skall ta till sig upplevelserna under en Transylvanien-camp. Första kvällens möte är ofta i orons tecken. Efter den första dagen känner man ofta ett litet glädjerus. Det är så det börjar. På riktigt.

Den andra och tredje dagen dras man allt djupare ner i ett livslångt beroende. Utan att man vet om det har man drabbats av Transylvania-syndromet. En obotlig åkomma som endast kan lindras med ännu flera besök. För en del med svåra symptom innebär det flera resor med familj och vänner mellan camperna. Man vill bara se mer och mer av landet som skiljer sig så mycket från vårt. Resor till en tid för länge sen och en fantastisk natur.

Det är svårt att berätta om vad man upplevt för den som aldrig varit i Transylvanien. På festen kan samtals-klon – ”Vad intressant att du säger så, det påminner mig om när jag var i Transylvanien i somras” bemötas med en kompakt pinsam tystnad eller ett batteri av frågor som säkert till viss del skall säkerställa om man är vid sina sinnes fulla bruk.

Transylvania Trail Camp 2018

Men när ingen ser på kan man öppna upp sitt fotoalbum och drömma sig tillbaka till det vilda landet långt bort i öster.

Från Kullamannens sida vill vi tacka för er medverkan i äventyret och vi hoppas att ni alla delar vår kärlek till Transylvanien och äventyren.

Varför inte den 27 juni 2019

Vi hoppas på återseende .

This is Romania!

“We are in Transylvania, and Transylvania is not England. Our ways are not your ways, and there shall be to you many strange things. Nay, from what you have told me of your experiences already, you know something of what strange things there may be.” /Bram Stoker